Material och teknik

I glasblandningen är sand den viktigaste råvaran. Import sker bl.a. från Belgien. Soda, pottaska och kaliumbikarbonat gör glaset lätt smält. Kalk och mönja gör det kemiskt stabilare. Mönja användes endast i kristallglas. Svensk helkristall innehåller på åttiotalet 30 % blyoxid, vilket betyder högsta kvalitet. Den färdiga glasblandningen kallas mäng. Mängen får också en tillsats av krossglas.

 

Kristallglasets sammansättning är vanligtvis 55 % sand, 30 % mönja ( röd blyoxid ), 13% pottaska samt 2 % annat material. Kristallen har en tung klang, är mjuk, lätt att repa, har hög briljans och är mjuk att slipa. För att få kallas helkristall skall det finnas mellan 25-30 % blyoxid i glasmassan. Efter gamla mått skall helkristallen innehålla c.a 30%.

 

Halvkristall – egentligen en flytande benämning, utan bestämda normer. Benämningen specialkristall förekommer också. Halvkristall är ett mellanting mellan kristall och sodaglas.

 

Sodaglas har en sammansättning av 73% sand, 8% kalk, 17% soda, samt 2% annat material. Klangen är måttlig, glaset är hårdare än kristall. Repas mindre lätt och är därför också hårdare att slipa.

 

Pressglas. Den heta glasmassan får rinna ner i en form av järn eller grafit. Därefter sänks en inre form eller ett pressverktyg ned så att glasmassan pressas mot den yttre formen. Detta sker idag med tryckluft.

 

Munblåst glas är ett levande hantverk. Varenda glas är unikt. Varje liten egenhet avslöjar att glaset formats av en hantverkares händer i hyttan, i sliperiet, kanske också hos gravören eller glasmålaren.

 

Hyttarbetat glas tillverkas manuellt och färdigställs helt i hyttan av ett arbetslag, som kallas verkstad. I ett arbetslag ingår det mellan tre till sju personer.

 

Färgat glas får man genom att tillsätta olika metalloxider. Blått glas: kopparoxid och kobolt. Rött glas: selen. Grönt glas: järnoxid och kromoxid. Färgtappar används oftast vid tillverkning av över – och underfångsglas. 

Tapparna består av tidigare smält starkt färgat glas som formats till stavar. Vid användning hettas färgtappen upp i en förvärmningsugn innan den häftas an på pipan. Efter ny upphettning kan man klippa av önskad bit. Hett glas kan också färgas med pålagd färg t.ex. pulver, färgkross eller färgflarn.

 

Överfångsglas ett eller flera färgskikt krängs över det ofärgade skiktet. De färgade skikten kan sedan i kallt tillstånd slipas, graveras, blästras eller syras i önskat mönster.

 

Underfångsglas. Glasblåsaren blåser in luft i en klump färgat glas. Utanpå läggs ett skikt av klar glasmassa. Därefter blåses glaset upp till önskad form. Det går också att lägga på ytterligare ett färgskikt men då får man fram ett överfångsglas.

 

Screenat glas. Glaset täcks med en utskuren schablon, färg fylls i och dekoren bränns fast i glaset.

 

Opalinglas. Glasmassan har tillsats av tennoxid eller annan ” grumlingsmedel ”. Resultatet blir ett halvgenomskinligt glas. Massan kan färgas i olika nyanser.  

 

Optikblåst glas. Glasets väggar är omväxlande tunna och tjocka. Resultatet ger ” böljande utseende och hög briljans.

 

Centrifugerat glas är en uppfinning av Sven Palmqvist på Orrefors. Praktiseras numera också på andra glasbruk. Het glasmassa rinner ned i en form som cirkulerar med upp till 1000 varv i minuten och slungas mot formens sidor.

 

Blästring. Det önskade mönstret täcks över. Under högt tryck bearbetas resten av ytan med glassand. Utförs oftast på glas med färgskikt.

 

Etsning kan vara matt eller blank. Blanketsning får man genom följande förfarande. Glaset överdrages med vax. I vaxet ritas önskat mönster. Sedan doppas glaset i ett bad av fluorvätesyra. Genom att syran fräter på det oskyddade mönstret bildas blanka fördjupningar i glaset. Detta kan utföras manuellt med en s.k. guillocheringsmaskin, som kan göra t.ex. ett antal standardbårder på bordsglas. I pantografmaskinen förs ett stift genom linjerna i mönstret på en graverad metallplatta. Stiftets rörelse överförs till spetsar som ritar upp mönstret i förminskad skala på alla de glas som har placerats i maskinen. Mattetsning erhålls genom att glaset doppas i en blandning av flourvätesyra och flourider.

 

Gravering utförs i gravörstol. Den klassiska graveringen sker med roterande koppartrissor som begjuts med smärgel och olja. Glasföremålet förs mot koppartrissorna. I dag arbetar man med handgravyr, d.v.s. gravören håller ett verktyg, typ tandläkarborr, med ett roterande stift av karborundum eller diamant som förs mot föremålet.

 

Glasmålning utförs bl.a. med transparenta och opaka ( ogenomskinliga ) färger. Efter målningen sätts glaset i en ugn och upphettas. Emaljfärgerna smälter på glasytan och blir blanka. En teknik som förekom på 1800 talet på Kosta var det s.k. tryckta målade glaset. Ett mönster skars ut i trä, ett avtryck togs sedan i lera, som brändes. Därefter gjorde man ett avtryck av leran i gelatinmassa och fick fram en stämpel, som fernissades. Mönstret överfördes till glaset genom att detta rullades mot stämpeln. Ytterligare ett moment tillkom då vit emaljfärg pudrades över glaset, som sedan brändes. Denna teknik liknar gravering eller etsning. Graalglaset en innovation.

Det var Knut Bergqvist på Orrefors som slutligen fann lösningen på graalglaset efter diskussioner med Albert Ahlin dåvarande chef för Orrefors. Genom att till en början forma ett ämne, en cylindrisk kolv, som i koncentration kunde ha både underfång och lager av överfång och som efter kylning kunde förses med etsad, slipad, eller graverad dekor skapade man ett embro till det blivande glaset. 

Denna kolv värmdes in på nytt, försågs med ett ytterskikt av ofärgat glas och blåstes sedan ut till den önskade formen. Så återfanns då plötsligt den färgade dekoren inne i glasmassan. Konstglaset med det färgade glas i godset, det var Albert Ahlin som i november 1916 skrev till Simon Gate. Nu har jag hittat på ett namn på det nya konstglaset, vi skola kalla det Graal glas.

Anledning är Frödings saga om glaset, som slöt sig tillsammans om sitt innehåll, så att ´vinet är vordet rubin´ och dess hemlighetsfullhet i verkningar och egenskaper är sagans bärande kraft.

 

Ariel teknik. Utvecklades ur graaltekniken på Orrefors glasbruk under 1930 talet. På samma sätt som med graal görs ett ämne av olika färgskikt. Mönstret sandblästras in och när ett tunt färgskikt läggs på innesluts luften, vilket i det färdiga glaset syns som oregelbundna bubblor. Därefter läggs ytterligare glasmassa utanpå och glaset blåses till sin slutliga form. Ariel är den odödliga luftanden i Shakespeares drama Stormen. Hald fann på namnet.

 

Kraka mönstret bildas av små bubblor som bildas efter det ett rutnät av färg anbringats på innerämnet. Kraka i den nordiska sagan ko till Ragnar Lodbrok ridande, varken klädd eller oklädd, svept i ett fisknät. Därav namnet på glaset.

 

Ravenna. På ett färgat glas slipas ett mönster ut. Mönstret fylls med pigment. Ännu ett lager glasmassa läggs ovanpå denna.

 

Glassjuka är något som många förväxlar med när ett objekt t.ex. en vas fått en kalkbeläggning. Den matta mjölkliknande hinnan är inte annat än kalk och fällningar från blommor och blomvattnet. Beläggningen är i det närmaste omöjlig att ta bort. 

Johans glassliperi i Flygfors tog tidigare emot och syra behandlade glaset som i många fall blev som nytt. Det är inte speciellt hälsosamt för den som utför arbetet och man har därför lagt ner den delen av verksamheten, tyvärr för oss som uppskattade Johans skickliga yrkeskunnande.

 

Glassjuka är något helt annat. Det är en kemisk process som sats igång i glaset som tyvärr inte går att stoppa. Glasets sammansättning och behandlingen såväl under själva kylnings processen som färdig produkt kan orsaka detta tråkigafenomen.

 

Uppgifter är tagna ur boken "Orrefors Ett Svenskt Glasbruk".

 

 

Vajer [wire]